Arnö samfällighet är en tomtägarförening på Ljusterö med ca 110 tomter. Arnö ligger mitt på Ljusterö och har många natursköna platser samt en vacker äng där vi firar både midsommar och vår årliga grillfest på sensommaren.
De tio första åren på Arnö
Författat av: Rolf Lerfors
Rolf var en av de första markägarna på Arnö och han skrev följande text till firandet av föreningens 40 års firande år 1991.
Video: Jan Håkansson
1947 styckade markägaren, Stockholms läns egnahems AB, Arnöudd i cirka 100 tomter. Tomterna blev stora, på dryga tunnlandet, dvs. 5000-6000 kvadratmeter, vilka jämfört med tomtstyckningar som sker idag är mycket större. Till vårt område hör även tomterna i Tuskö området som ligger på andra sidan landsvägen.1948 fanns det kvar ca 25 tomter osålda. Priset för tomterna varierade från ca 5000kr för en sjötomt ner till 1500kr. Det var ju väldigt billigt tycker vi, men väldigt mycket pengar på den tiden. Som exempel på prisläget på den tiden kan nämnas att en fin middag på Gyllene Fredens restaurang i gamla stan kostade 3:75kr
Bildandet av Arnö tomtägarförening
Till egnahemsbolaget fick sedan varje tomtägare betala en servitutsavgift på 25kr/år, som skulle gå till ”underhåll av vägar, badplatser, båtbryggor, diken och sanitära anordningar”. Av dessa 25kr skulle 5kr användas till vård av fiskevatten. Egnahemsbolagen skulle hålla med ”hästskjuts farbara vägar” inom området. ”Hästskjuts?” Vad är det? Jo, en häst skulle nog kunna ta sig fram på vägarna, men skulle han ha en vagn bakom sig så skulle den ha kört fast direkt i alla stubbar eller leran vid tjällossningen. Nej, sa ett par av tomtägarna detta går inte. Vart tar de pengar vi betalar vägen? Vi måste göra något åt detta!
Så bildades Arnö tomtägarförrening, som höll sitt första möte på bergklacken utanför tomt 1:79 1951 den 5:e juli.De 25kr behöll egnahemsbolaget i några år till, tills vi själva blev ägare till marken år 1953. Vi beslutade om en avgift på 10kr/medlem och år för att användas till upprustning m.m. av området.På de årsmöten vi hade på 50-talet diskuterades i synnerhet ”fisket” och anläggandet av bryggor. Ve den som bröt mot de fiskeregler som Kungl. Maj:ts Befallningshavande utfärdat. Det måste sökas tillstånd av var och en och man fick då ett stämpelförsett papper som medgav fiske med drag, svirvel, slant, pimpel och angelkrok. Dock ej mellan 1:a maj och 15:e juni. Att anlägga bryggor var ett hårt slag mot fisket då fiskarna fick sina naturliga lekplatser förstörda genom att vass försvann. Gissa om diskussionerna gick höga!
En av de första åtgärderna var att skaffa en telefon till området. Så byggdes telefonkiosken där stigen till bryggan man ser från midsommarängen börjar. Där kunde man 1951 för 20 öre ringa. Det var ett stort ögonblick i Arnös historia, föreningen fick garantera intäkterna till televerket var minst 200kr/år.
Hur tog vi oss då till ön?
På ön fanns endast en taxioch en buss. Waxholmsbåtarna gick från kajen vid Grand Hotell och det tog två timmar till Linanäs brygga. De som var riktigt på bettet ställde sig på fördäcket redan i Waxholm. Då var man ganska säker på att få sittplats på första turen med Almgrens buss som gick ända till norra ön. De allmänna vägarna på ön var bättre än de på udden, och då bussen kom gjorde man bäst i att hoppa ner i närmaste dike. Det tog en bra stund innan bussen nådde vårat område. Väl framme var det sedan bara att traska upp till stugan med alla grejerna man tagit med sig. Ut till udden är det ju nästan två kilometer. Om man sedan tänker sig att det infördes fria lördagar först 1962 och att de flesta jobbade till minst klockan tre på lördagar i början av 50-talet. Av det kan man förstå att det var nödvändigt att arbeta intensivt från det att man kom ut till sent på söndagen för att hinna med något.Hemfärden ordnades bäst genom att gå från stugan vid tre halv fyra tiden så att man fick plats på Waxholmsbåten från Marumsviken kl. 17:00. Att fara ner till Linanäs och ta båten där var dömt att misslyckas. Den var vid Linanäs överfull och man kunde kanske få någon enstaka ståplats.
Hur fick man ut sina saker till tomten då?
Ja, vilda historier finns om hur en del bar sin vedspis på ryggen ända fram till tomten. Det var ju inte så populärt att komma av båten med en vedspis, en ryggsäck och alla andra pinaler. Även Almgrens tålamod hade en gräns tillsammans med den skraltiga bussen
En gång minns jag särskilt väl, jag kontaktade bonden så att hästen kom och hämtade mig vid Marumsbrygga. Ja, hästen kom ju inte själv, utan hade en pojke med. All bråten lastades upp på flaket, spis, skåp, en massa cyklar, m.m. Saker som man skrapat ihop hemma, som nu hade blivit gammalt och skulle passa utmärkt ”på landet”. Bonden var ute på slåttern, så körsvennen, en tuff skolgrabb på 10 vårar körde den för mina ögon farliga besten. Allt gick bra till kröken där Arnövägen till udden börjar vid tomt 1:98. Där tvärstannad hästen och backade frustande med stora, stirrande ögon. Flakvagnen for in i skogen där den välte med hela lasset i lingonriset. Pojken lyckades lugna det stora vilda djuret och jag måste med fasa i blicken ta ett fast tag i betslet och hålla kusen medan pojken sprang efter hjälp. Efter en mycket lång timme så kom pojken tillbaka med bonden och vi hjälptes gemensamt åt att lyfta upp kärran och lasta om alla sakerna. Hästen hade fått syn på en upp och ner vänd båt och blivit skrämd av den. I stugan väntade min fru, som trodde att jag hade omkommit
Man kunde ju inte ta med sig allt från stan så det mesta köpte man på ön. Det fanns fem stycken handelsbodar på södra ön. En i Hummelmora (som man lättast nådde med båt sjöledes), en i Mjölnarström nära sågen, sedan fanns Svenssons i Bolby som hade utkörning av varor, en i Laggarsvik samt en i Linanäs. Där fanns allt från fotogen och bensin till de lyckliga få som hade utombordare till fisknät, rep till båtarna, spik och lås, handtag jämte smör, ägg o.s.v.
Vägföreningen bildas
Av principskäl så var 20 personer inte med i föreningen, då slapp de ju de 10 kr som det kostade. Det retade oss. Därför begärde jag hos Länsstyrelsen att vi skulle ordna en vägförening. Då MÅSTE alla tomtägare betala de vägavgifter som årsmötet beslutat om. Det var en farlig tid för mig, då många tomtägare var förgrymmade på mig, hur kunde jag begära något så dumt? Det blev dock mycket bättre ordning på våra vägar efter införandet av vägföreningen även om vi i många år var tvungna att stänga av vägarna vid tjällossningen. Men om man skulle ha något utkört med lastbil så var det inte vägarnas beskaffenhet som var avgörande utan det faktum att chauffören fick en sup i ena benet och kanske en i andra för att hjälpsamheten skulle titta fram. Så var det på 50-talet, tro det eller ej.
Den första färjetrafiken
Att ta sig ut till sitt fritidshus var alltid rikt på strapatser. En som insåg det var Birger Andersson i Mjölnarström. Denne idérike Ljusteröbo startade den 15:e juni 1949 färjetrafik mellan Mörtsunda och Östanåsåg. Birgers färja var en skuta med ett stort flak där 6-8 person bilar kunde få plats. Köerna på fastlandet var långa trots att bilparken var begränsad på den tiden. Att vänta ett par timmar var det vanliga på lördagseftermiddagen. Hem gick det bättre. Då kunde man beställa tid. Kostnad tur och retur var 10kr. Vi behövde inte alltid nyttja färjan. En vinter kunde vi köra över isen till ön.
1951 började diskussionerna om att få statens stöd för färjeförbindelse till ön, och här gick diskussionens vågor höga, i pressen, hos Kommunalfullmäktige här på ön och Norra och Södra slogs mot varandra. Det var uppvaktningar hos Landshövdingen m.fl. Norra ön ville ha färjan där den ligger idag. De på Södra ville ha den mellan Skeppsdal och Linanäs. Även inom föreningen var meningarna delade. Vi, som slogs för Norra alternativet, såg så småningom förnuftet segra. 1955 körde den första statliga färjan ut till ön. Betänk nu att körtiden för färjan är mindre än 10 minuter idag och att sjövägen är det bara 800m. Mellan Skeppsdal och Linanäs är det 4500m.
Ja, det finns mycket mer att berätta. Problemet är bara att barnbarnen inte tror att allt är sant. Vatten hämtades i många år i en grävd brunn på Ängsholmen hos Östermans och roddes i spannar fram och tillbaka.Det är inte många som mins att ransoneringen på kaffe upphörde först 1951. Inte bara det, det rådde sån brist på byggmaterial att man måste ha ett arbetstillstånd att bygga förutom bygglov. En tomtägare åkte fast för ”svartbygge” och fick böta 120kr trots att han bara hade byggt med sekundavirke. Att läsa hur fjärdingsman förhörde ”svartbyggaren” och hur en massa myndigheter blandade sig i denna ”allvarliga” lagöverträdelse gör ett fullständigt komiskt intryck på en. Men man måste förstå att snart har 60 år gått och tiden var annorlunda då.